Saamelaiset paikannimet Ruotsissa
Saamelaiset paikannimet Ruotsissa
Place names on Lapp
Samiska ortnamn, Sverige
Ortnamn är ofta de äldsta språkliga minnesmärkena inom ett land eller hos en befolkning. I de nordiska länderna är namnen av samiskt, finskt eller nordiskt ursprung och de ger information om respektive befolkningsgrupp. Ortnamnsforskaren kan samarbeta med t.ex. arkeologer, kulturhistoriker och etnologer för att ge en bättre bild av tidigare levnadsförhållanden. De samiska ortnamnen i Sápmi ger på det sättet kunskap om näringar, samfärdsel, kulturkontakter och trosföreställningar (mytologi) i äldre tid. Samiskans topografiska terminologi är detaljerad. Den behövdes för att man skulle kunna samtala om platser i naturen i samband med jakt, fiske eller färder. Idag förflyttar vi oss långt på en enda dag med moderna färdmedel eller tar kontakt med mobiltelefonen. Förr var man tvungen attavtala om ett möte eller en näringsaktivitet med hjälp av namn i naturen. Kunskapen om de samiska ortnamnen minskar nu och det blir därför viktigt att bevara dem på allmänna kartor. Där svenska, norska och finska namn möter de samiska har en påverkan skett. Samiska namn har undanträngts, blivit ljudmässigt förvrängda eller delvis översatta. Samiska namnkonsulenter och projekt vid traditionsarkiv har uppgiften att återföra de samiska namnen till de allmänna kartorna. Den namnberedning som sker innebär bl.a. en rättning av stavningen. Vägmyndigheterna sätter därefter upp vägskyltar med samiska namn, som beträffande bebyggelsenamnen är dubblerade med tanke på den icke-samiska befolkningen. Allt har sin grund i samisk språklagstiftning och i internationella namnresolutioner. Det tidigaste internationella beslutet är en rekommendation från FNs ekonomiska och sociala råd i London 1972 om ortnamn i urbefolkningsområden.
En fjällvandrare har anledning att använda detaljerade kartor. De vanligaste namnelementen känder de flesta, t.ex.
- várre fjäll, berg
- jávrre sjö
- tjåhkkå fjälltopp
- jiegge myr
(här i lulesamisk stavning). Men ofta har en term några varianter som på något sätt preciserar grundbetydelsen. Terrängens höjdförhållande ingår i ett ord som duottar (det kala) lågfjället . Det syftar på det vidsträckta högland som i väster och norr övergår i mer markanta fjäll, tjåhkkå fjäll, fjälltopp. I motsatt riktning mot de översta lövskogsdalarna ligger det som kallas tjärro lågfjällsområdet. Den yttersta delen av låglandet mot skogen kallas årddå trädgräns . Det är egentligen hela den långa zonen kring den översta björkskogen, där man hade träd till bränsle och kåtor och där renarna trivs. Här hade man förr det viktigaste vistet och här bedrev man höstens vildrensjakt. På samiska skiljer man mellan tjåhkkå och gájsse spetsig fjälltopp (ofta med snöfläckar sommartid) eller oajvve som är fjäll med rund kontur . När fjällets sluttningar åt sidorna ger fjället en rund karaktär används däremot termen jierttá eller järttá. När andra än samer talar om höglandet med sina toppar brukas ordet fjäll eller fjällen . Det visar hur mycket mer differentierad den samiska topografiska terminologin är. De samiska ortnamnen återspeglar även de dialektala skillnaderna. Det kan exemplifieras med några vanliga namnled med syftning på vatten och vattendragi nord-, lule- ume- och sydsamiskan:
- gorži - gårttje - gårttjie - gertjie vattenfall; fors
- jávri - jávrre - jávrrie - jaevrie sjö.
Våtmarker är
- áhpi - áhpe - áhpie - aepie myr
- gieva - gieva - gieva - gievege blötmyr, kärr.
I andra fall har främst ortografin medfört olikheter i namnens utseende. Två ord för dalgång skrivs på grund av stavningsreglerna i de fyra områdena
- vággi - vágge - vággie - vaegkie bred fjälldal
- boatka - boarkka - bårkka - båarhke fjällpass.
Vissa sydliga samiska namnelement saknas i norr, t.ex.
- aesie skogsklädd ås
- baahkoe fjällsida med fint gräsbete
- båvloe platt och skoglöst lågland
- durrie dal mellan fjäll
- pluevie myr
- plierehke liten tjärn mellan stora vatten
- vaajja skoglös dalgång i fjällen. </p>
I de nära kontakterna mellan samer och finnar sedan förhistorisk tid har samiska namnelement upptagits långt ned i nuvarande Finland. De kompletterar arkeologernas och historikernas uppgifter om samernas tidiga utbredning. Några exempel är (här i nordsamisk stavning)
- Jänkä- < jeaggi myr
- Kiekki- < čiekčá fiskgjuse
- Kouta-/ Kouto- < guovda- mitt
- Kukas- < guhkes lång
- Kursu- < guršu ravin
- Mella- < mielli brink, brant strandsluttning
- Nuuksu- < njukča svan
- Pahta- < bákti klippa, klippbrant
- Rova- < roavvi trädlös ås; brännland, trakt som härjats av brand
- Sorva- < soarvi torrfura
- čoarvi horn
- Vuono- < vuotna (stor) vik, bukt.
Samernas beteckning på sitt eget land, dvs. >Sápmi, kan etymologiskt sammanställas med det sydliga landskapsnamnet Häme Tavastland i Finland. Genom samernas assimilering och undanträngande har områdesnamnet nu en mycket nordligare syftning än den ursprungliga. Lån av samiska namnelement till finskan fortsatte under århundradenas lopp. Exempel på vanliga namnled är i norr (med nordsamisk stavning)
- aapa av áhpi (medelstor) myr
- jänkkä ~ jänkä av jeaggi (mindre) myr
- keino (skogs)väg, stig < geaidnu väg
- lompolo < luoppal liten tjärn (eg. utvidgning av en bäck eller älv)
- tieva < dievvá kulle
- vuoma < vuopmi bred älvdal; vid myr
- vuono < vuotna större vik, fjord
- vuopio < vuohppi liten vik med smal mynning (jfr. ortnamnen Parkalombolo, Kummavuopio och Rovaniemi).
Den vidaste spridningen har det finska lånordettunturi av samiska duottar (jfr. ovan). Svenskans tundra arktisk skoglös slätt med ständigt frusen mark har samma ursprung. Men även i motsatt riktning har namnelement lånats in. Några med vid spridning är (här med lulesamisk stavning):
- hárjje < harja (berg)rygg, (back)krön
- gibme fågelvin, fåglars parningsplats < kiima fågelspel
- måhkke < västfinska mukka krok, krök; inre del av en vik
- nisske < niska nacke, förhöjning (i terrängen)
- bállte < paltta sluttning, brink, backe
- bälldo < pelto åker
- rádje ~ rádjá < raja gräns
- sárgga < sarka teg, skifte; trakt
- sielgge < selkä (berg)rygg
- diermme < törmä åbrink, (brant) strandsluttning. </p>
Ortnamnforskningen har uppmärksammat tidiga nordiska lån bland de samiska ortnamnen. Det visar att samer och nordbor sedan gammalt hade kontakt med varandra t.o.m. vid Ishavskusten. I fjordnamnet Gáivuotna, norska Kåfjord, finska Kaivuono, har mansett ett urnordiskt ai (senare långt a och nu långt å enligt nordisk ljudutveckling). Tidsbestämningen för lånekontakten är perioden före vikingatid. Samiskans Sážžá (ž återger nordsamiskt tj-ljud) är ön Senja i Troms fylke och den halvö där Nordkap ligger. Ön kallas på samiska Máhkarávju, norska Magerøya, även det ett namn med ljudskick som dateras till urnordisk tid, dvs. århundradena närmast efter 300 e.Kr. De omkring 200 urnordiska lånorden i samiskan som rör fångst, kreaturshållning, hantverk mm. talar om nära kontakter med nordbor. Även i sydligare lappmarker finns tecken på tidiga lån i det samiska namnförrådet. I höjd med Västerbotten finner man på norsk sida namnleden Mo- i Mosjøen och i namnet Mo i Rana. De har upptecknats som sydsamiskt Måehvie och Mueffie, även det tolkat som lån i urnordisk tid. Andra namn av gammal bakgrund är här Vaapste Vapstälven, Våajmoe Vojmån och (Stoere) Naassjoe ett berg vid vid byn Stornäs i Vilhelmina.
De genuina samiska ortnamnen ger många uppgifter om naturresurser och näringar. I namnen ingår t.ex. (lulesamiska) oaggom fiske, rárkav (ren)skiljning, gärdda (ren)gärde , gejnut- (av gejnudahka) färdled, flyttningsled etc. Namnelementet vuojat- (av vuojadahka) simställe syftar på platser där renhjorden kunde simma över ett vattendrag. Om jakt talar t.ex. namnelementen oarre ekorre , biernna björn , jiervas järv, tjievres utter etc. Renskötselord miesse renkalv, álldo renko, hiergge härk . Ordet gådde vildren finns vid sidan av boatsoj (tam)ren. Fjällnamnen Gisuris av gisur liten arbetsren och Sarek av sarek svagare rentjur som flyr för en större bevarar två beteckningar på renen som nu är föråldrade i Lule lappmark. Alla naturens djurslag finns representerade i namnen, allt ifrån däggdjur till fiskar. Denna typ av namn kan tolkas på olika sätt. Det kan t.ex. vara fråga om en rik förekomst av en viss sorts fisk eller återkommande fiske som gav en sjö dess namn. Ordet gåles storgädda har tydligt samband med sjöar med lämpliga gäddfiskevikar. Fågelnamn som
- gierun fjällripa,
- goasskem kungsörn
- boajmásj fjällvråk
- liddno berguv
- hurre orre
- davek storlom
- gurtte smålom
kan ha både med fågelförekomst och jakt att göra, medan
- gássa (fjäll)gås
pekar på jakt under våren eller den tid på hösten då gässen ruggar och är ett lätt byte. Ordet gibme fågelvin visar mot en plats där skogsfågeln spelar och lätt kunde skjutas. Mycket utbredd är förleden
- Sádev-, Sádem-, Sádek- eller
- Sádi-, Sádis-,
som härrör från finskasadin fågelflake fågelfälla . Lånet pekar på att samerna mötte en ny metod i fångst av skogsfågel genom en finskbefolkning. Namnledens spridning ända ned till umesamiskan kan tydas så att termen kom in med en medeltida finsktalande befolkning som levde av fångst.
Även ortnamn med anknytning till mytologi och folklore förekommer. Förleden Viddjá- finns på fjäll i Torne och Lule lappmark, där man funnit offerplatser. Namnleden har kombinerats med en urnordisk form av ordet vi helig plats , offerplats , som även finns i sydliga ortnamn i Sverige. Eljest är samiskans siejdde sejte (sten eller träfigur som dyrkades) ett vanligt namnelement. Offerplatser är även kända på platser som innehåller hállde (nordsamiska álde-) och vid tjärnar eller sjöar med namnleden sájvva. Ordet hállde har översatts som offerplats eller skyddsande , rå . Det är ett gammalt lån från finskans haltia med den sistnämnda betydelsen. Sájvva är i Lule lappmark en helig sjö, och förekomsten av offerplatser är ofta bekräftad. I sydsamiskan har ordstammen saajve en klar anknytning till skyddsande med gammal mytologisk bakgrund. Nordsamiskan känner ordet sáiva i kombination med tjärn eller insjö, där fiskan ibland sägs försvinner på ett mystiskt sätt på grund av att sjön är dubbelbottnad . Allmänna är förleden Basse- helig (sydsamiska bissie-) och ájles ~ ájlis helig . Från förkristen tid är Áhkká(-) som ingår i det kvinnliga gudanamnet, t.ex. Máttaráhkka, máttar- stam- , ur- , som stod högst i rang. Nu betyder áhkká gumma , käring , hustru , i söder även farmor , mormor . En manlig parallell är áddjá gubbe , gammal man , farfar , morfar . Som mytologisk term hade ordet med åskan att göra. En synonym är átjek och átjá med spridning i de mellersta lappmarkerna. Det finns många namn med noajdde nåjd, dvs. den samiska shamanen liksom med goabdes spåtumma , nåjdens redskap som shaman. Ordets böjda form (gen.sg. goabddá-) finns i Goabddális Kåbdalis vid lanlandsvägen i södra Jokkmokk. Bland folktrons hjälpandar i Lule lappmark finner man ganij vittra (underjordisk människoliknande varelse) , som också är en frekvent namnelement. Ännu i sen tid har manberättat om ganij-folket, som har visat sig för samer. Ordet ganij är frekvent i Lule lappmark men saknas i norr och söder. Ulda och gufihtar är de nordsamiska motsvarigheterna.
När samiska ortnamn brukas i dagligt tal böjer man dem i numerus och kasus som andra samiska substantiv. Namnen följer de böjningsmönster som finns för andra ord i språket. Frasen till Jokkmokk lyder på lulesamiska Jåhkåmåhkkåj (kasus illativ av grundformen Jåhkåmåhkke) och från Jokkmokk heter Jåhkåmåhkes (kasus elativ). Namnen på kartan står i nominativ, men genitivförekommer (se namnartikeln Gábllá). Då har ofta en efterled försvunnit ur namnet. Alla samiska substantiv är minst tvåstaviga. En enstavig samiskt namnled har därför förlorat en stavelse, vanligen den senare, och den ursprungliga ordstamman kan då vara svår att identifiera. Ibland har en sammandragning skett i övergången mellan förled och efterled. Den är vanlig före ordet -jávrre sjö och medför former som -hávrre, -ávrre, t.ex. sjöarna Virihávrre och Ráddnávrre (syftar även på byn Randijaur).
