Saamelainen etnobiologia
Saamelainen etnobiologia
Samisk etnobiologi
Samernas levnadssätt har alltid präglats av en elastisk anpassning till den omkringliggande miljön. Den traditionella ekologiska kunskapen, som förutom hur man utnyttjar och uppfattar specifika arter också innefattar insikter om taxonomier, djurens beteenden samt om förhållandet mellan komponenterna i ett ekosystem, har varit avgörande för samernas sätt att leva och för deras specifika anpassningar till förhållandena i Sápmi.
Naturen, marken och djurlivet utgör viktiga delar av den samiska identiteten. Trots förändringar i förvaltning, politisk struktur, gränsdragningar och maktförhållanden har livet i Sápmi fortsatt att präglas av relationerna till och kunskaper om den natur ur vilken samerna fått sin huvudsakliga näring. Genom den ständiga närvaron i fjällens renbetesområden, skogens jaktmarker samt fjordarnas och älvarnas fiskevattnen har samerna ackumulerat ingående kunskaper om växlande betestillgång, snöns skilda egenskaper, fåglarnas vanor, rovdjurens rörelser, renens parasiter, mossor som indikatorarter för kallkällor, fiskbestånden och fiskens årscykler, lokala väderförhållanden, etc. De erfarenhetsbaserade kunskaperna har varit en förutsättning för renskötseln, fångsten, jakten och fisket. Rackfiske efter sik (Coregonus) får tjäna som exempel där man utnyttjat kunskaper om fiskens vintervanor för ett lönsamt fiske under isen.
Traditionell kunskap har länge undervärderats av tjänstemän och fackbiologer. Man har exempelvis inte tagit hänsyn till erfarenhetsbaserade kunskaper i officiella förvaltningssystem, trots att sådana kunskaper varit väsentliga för renskötare och samiska fjordfiskare. Det finns en växande insikt om att denna typ av kunskapssystem är avgörande för en traditionell och uthållig resursförvaltning. Från samernas håll finns ett aktivt intresse av att vidmakthålla sådana kunskaper i deras strävan mot en hållbar utveckling i Sápmi. Det ansluter väl till implimenteringen av Agenda 21 och Konventionen om biologisk mångfald. Den viktigaste slutsatsen om erfarenhetsbaserad kunskap som hållbar ekologisk organisationsprincip är att kunskapen bör förbli lokal. Samerna understryker att det därför måste vara de som har kunskapen som har rätten att avgöra hur den skall nyttjas och förvaltas. Det innebär att en förutsättning för framgångsrik in situ-förvaltning är att samerna har direkt inflytande över mark och resurser i sina omgivningar. Hållbarhetsbegreppet har i diskussionen också vidgats till att omfatta även ekonomiska, sociala och kulturella värden.
