| TekstiThis property is a special property in this wiki.
|
<p align="justify"> Ortnamn är ofta … <p align="justify"> Ortnamn är ofta de äldsta språkliga minnesmärkena inom ett land eller hos en befolkning. I de nordiska länderna är namnen av samiskt, finskt eller nordiskt ursprung och de ger information om respektive befolkningsgrupp. Ortnamnsforskaren kan samarbeta med t.ex. arkeologer, kulturhistoriker och etnologer för att ge en bättre bild av tidigare levnadsförhållanden. De samiska ortnamnen i Sápmi ger på det sättet kunskap om näringar, samfärdsel, kulturkontakter och trosföreställningar ([[Mythology|mytologi]]) i äldre tid. Samiskans topografiska terminologi är detaljerad. Den behövdes för att man skulle kunna samtala om platser i naturen i samband med jakt, fiske eller färder. Idag förflyttar vi oss långt på en enda dag med moderna färdmedel eller tar kontakt med mobiltelefonen. Förr var man tvungen attavtala om ett möte eller en näringsaktivitet med hjälp av namn i naturen. Kunskapen om de samiska ortnamnen minskar nu och det blir därför viktigt att bevara dem på allmänna kartor. Där svenska, norska och finska namn möter de samiska har en påverkan skett. Samiska namn har undanträngts, blivit ljudmässigt förvrängda eller delvis översatta. Samiska namnkonsulenter och projekt vid [[Arkiv| traditionsarkiv]] har uppgiften att återföra de samiska namnen till de allmänna kartorna. Den [[Namnberedning|namnberedning]] som sker innebär bl.a. en rättning av stavningen. Vägmyndigheterna sätter därefter upp vägskyltar med samiska namn, som beträffande bebyggelsenamnen är dubblerade med tanke på den icke-samiska befolkningen. Allt har sin grund i samisk språklagstiftning och i internationella [[Namnresolution| namnresolutioner]]. Det tidigaste internationella beslutet är en rekommendation från FNs ekonomiska och sociala råd i London 1972 om ortnamn i urbefolkningsområden. </p>
<p align="justify">En fjällvandrare har anledning att använda detaljerade kartor. De vanligaste namnelementen känder de flesta, t.ex. </p>
* <em>várre</em> fjäll, berg
* <em>jávrre</em> sjö
* <em>tjåhkkå</em> fjälltopp
* <em>jiegge</em> myr
<P align="justify">(här i [[Lulesamiska| lulesamisk]] stavning). Men ofta har en term några varianter som på något sätt preciserar grundbetydelsen. Terrängens höjdförhållande ingår i ett ord som <em>duottar</em> (det kala) lågfjället . Det syftar på det vidsträckta högland som i väster och norr övergår i mer markanta fjäll, <em>tjåhkkå</em> fjäll, fjälltopp. I motsatt riktning mot de översta lövskogsdalarna ligger det som kallas <em>tjärro</em> lågfjällsområdet. Den yttersta delen av låglandet mot skogen kallas <em>årddå</em> trädgräns . Det är egentligen hela den långa zonen kring den översta björkskogen, där man hade träd till bränsle och kåtor och där renarna trivs. Här hade man förr det viktigaste vistet och här bedrev man höstens vildrensjakt. På samiska skiljer man mellan <em>tjåhkkå</em> och <em>gájsse</em> spetsig fjälltopp (ofta med snöfläckar sommartid) eller <em>oajvve</em> som är fjäll med rund kontur . När fjällets sluttningar åt sidorna ger fjället en rund karaktär används däremot termen <em>jierttá</em> eller <em>järttá</em>. När andra än samer talar om höglandet med sina toppar brukas ordet fjäll eller fjällen . Det visar hur mycket mer differentierad den samiska topografiska terminologin är. De samiska ortnamnen återspeglar även de dialektala skillnaderna. Det kan exemplifieras med några vanliga namnled med syftning på vatten och vattendragi nord-, lule- ume- och sydsamiskan: </p>
* <em>gorži</em> - <em>gårttje</em> - <em>gårttjie</em> - <em>gertjie</em> vattenfall; fors
* <em>jávri</em> - <em>jávrre</em> - <em>jávrrie</em> - <em>jaevrie</em> sjö.
Våtmarker är
* <em>áhpi</em> - <em>áhpe</em> - <em>áhpie</em> - <em>aepie</em> myr
* <em>gieva</em> - <em>gieva</em> - <em>gieva</em> - <em>gievege</em> blötmyr, kärr.
I andra fall har främst ortografin medfört olikheter i namnens utseende. Två ord för dalgång skrivs på grund av stavningsreglerna i de fyra områdena
* <em>vággi</em> - <em>vágge</em> - <em>vággie</em> - <em>vaegkie</em> bred fjälldal
* <em>boatka</em> - <em>boarkka</em> - <em>bårkka</em> - <em>båarhke</em> fjällpass.
Vissa sydliga samiska namnelement saknas i norr, t.ex.
* <em>aesie</em> skogsklädd ås
* <em>baahkoe</em> fjällsida med fint gräsbete
* <em>båvloe</em> platt och skoglöst lågland
* <em>durrie</em> dal mellan fjäll
* <em>pluevie</em> myr
* <em>plierehke</em> liten tjärn mellan stora vatten
* <em>vaajja</em> skoglös dalgång i fjällen. </p>
<p align="justify">I de nära kontakterna mellan samer och finnar sedan förhistorisk tid har samiska namnelement upptagits långt ned i nuvarande Finland. De kompletterar arkeologernas och historikernas uppgifter om samernas tidiga utbredning. Några exempel är (här i nordsamisk stavning) </p>
* <em>Jänkä</em>- < <em>jeaggi</em> myr
* <em>Kiekki</em>- < <em>čiekčá</em> fiskgjuse
* <em>Kouta</em>-/ <em>Kouto</em>- < <em>guovda</em>- mitt
* <em>Kukas</em>- < <em>guhkes</em> lång
* <em>Kursu</em>- < <em>guršu</em> ravin
* <em>Mella</em>- < <em>mielli</em> brink, brant strandsluttning
* <em>Nuuksu</em>- < <em>njukča</em> svan
* <em>Pahta</em>- < <em>bákti</em> klippa, klippbrant
* <em>Rova</em>- < <em>roavvi</em> trädlös ås; brännland, trakt som härjats av brand
* <em>Sorva</em>- < <em>soarvi</em> torrfura
* <em>čoarvi</em> horn
* <em>Vuono</em>- < <em>vuotna</em> (stor) vik, bukt.
<P align="justify">Samernas beteckning på sitt eget land, dvs. ><em>Sápmi</em>, kan etymologiskt sammanställas med det sydliga landskapsnamnet Häme Tavastland i Finland. Genom samernas assimilering och undanträngande har områdesnamnet nu en mycket nordligare syftning än den ursprungliga. Lån av samiska namnelement till finskan fortsatte under århundradenas lopp. Exempel på vanliga namnled är i norr (med nordsamisk stavning) </p>
* <em>aapa</em> av <em>áhpi</em> (medelstor) myr
* <em>jänkkä</em> ~ <em>jänkä</em> av jeaggi (mindre) myr
* <em>keino</em> (skogs)väg, stig < <em>geaidnu</em> väg
* <em>lompolo</em> < <em>luoppal</em> liten tjärn (eg. utvidgning av en bäck eller älv)
* <em>tieva</em> < <em>dievvá</em> kulle
* <em>vuoma</em> < <em>vuopmi</em> bred älvdal; vid myr
* <em>vuono</em> < <em>vuotna</em> större vik, fjord
* <em>vuopio</em> < <em>vuohppi</em> liten vik med smal mynning (jfr. ortnamnen Parkalombolo, Kummavuopio och Rovaniemi).
<P align="justify">Den vidaste spridningen har det finska lånordettunturi av samiska <em>duottar</em> (jfr. ovan). Svenskans <em>tundra</em> arktisk skoglös slätt med ständigt frusen mark har samma ursprung. Men även i motsatt riktning har namnelement lånats in. Några med vid spridning är (här med lulesamisk stavning): </p>
* <em>hárjje</em> < <em>harja</em> (berg)rygg, (back)krön
* <em>gibme</em> fågelvin, fåglars parningsplats < <em>kiima</em> fågelspel
* <em>måhkke</em> < västfinska <em>mukka</em> krok, krök; inre del av en vik
* <em>nisske</em> < <em>niska</em> nacke, förhöjning (i terrängen)
* <em>bállte</em> < <em>paltta</em> sluttning, brink, backe
* <em>bälldo</em> < <em>pelto</em> åker
* <em>rádje</em> ~ <em>rádjá</em> < <em>raja</em> gräns
* <em>sárgga</em> < <em>sarka</em> teg, skifte; trakt
* <em>sielgge</em> < <em>selkä</em> (berg)rygg
* <em>diermme</em> < <em>törmä</em> åbrink, (brant) strandsluttning. </p>
<p align="justify">Ortnamnforskningen har uppmärksammat tidiga nordiska lån bland de samiska ortnamnen. Det visar att samer och nordbor sedan gammalt hade kontakt med varandra t.o.m. vid Ishavskusten. I fjordnamnet <em>Gáivuotna</em>, norska Kåfjord, finska Kaivuono, har mansett ett urnordiskt <em>ai</em> (senare långt <em>a</em> och nu långt <em>å</em> enligt nordisk ljudutveckling). Tidsbestämningen för lånekontakten är perioden före vikingatid. Samiskans <em>Sážžá</em> (ž återger nordsamiskt tj-ljud) är ön Senja i Troms fylke och den halvö där Nordkap ligger. Ön kallas på samiska <em>Máhkarávju</em>, norska Magerøya, även det ett namn med ljudskick som dateras till urnordisk tid, dvs. århundradena närmast efter 300 e.Kr. De omkring 200 urnordiska lånorden i samiskan som rör fångst, kreaturshållning, hantverk mm. talar om nära kontakter med nordbor. Även i sydligare lappmarker finns tecken på tidiga lån i det samiska namnförrådet. I höjd med Västerbotten finner man på norsk sida namnleden Mo- i Mosjøen och i namnet Mo i Rana. De har upptecknats som sydsamiskt <em>Måehvie</em> och <em>Mueffie</em>, även det tolkat som lån i urnordisk tid. Andra namn av gammal bakgrund är här <em>Vaapste</em> Vapstälven, <em>Våajmoe</em> Vojmån och (<em>Stoere</em>) <em>Naassjoe</em> ett berg vid vid byn Stornäs i Vilhelmina. </p>
<p align="justify">De genuina samiska ortnamnen ger många uppgifter om naturresurser och näringar. I namnen ingår t.ex. (lulesamiska) oaggom fiske, <em>rárkav</em> (ren)skiljning, <em>gärdda</em> (ren)gärde , <em>gejnut</em>- (av <em>gejnudahka</em>) färdled, flyttningsled etc. Namnelementet <em>vuojat</em>- (av <em>vuojadahka</em>) simställe syftar på platser där renhjorden kunde simma över ett vattendrag. Om jakt talar t.ex. namnelementen <em>oarre</em> ekorre , <em>biernna</em> björn , <em>jiervas</em> järv, <em>tjievres</em> utter etc. Renskötselord <em>miesse</em> renkalv, <em>álldo</em> renko, <em>hiergge</em> härk . Ordet <em>gådde</em> vildren finns vid sidan av <em>boatsoj</em> (tam)ren. Fjällnamnen <em>Gisuris</em> av <em>gisur</em> liten arbetsren och <em>Sarek</em> av <em>sarek</em> svagare rentjur som flyr för en större bevarar två beteckningar på renen som nu är föråldrade i Lule lappmark. Alla naturens djurslag finns representerade i namnen, allt ifrån däggdjur till fiskar. Denna typ av namn kan tolkas på olika sätt. Det kan t.ex. vara fråga om en rik förekomst av en viss sorts fisk eller återkommande fiske som gav en sjö dess namn. Ordet <em>gåles</em> storgädda har tydligt samband med sjöar med lämpliga gäddfiskevikar. Fågelnamn som </p>
* <em>gierun</em> fjällripa,
* <em>goasskem</em> kungsörn
* <em>boajmásj</em> fjällvråk
* <em>liddno</em> berguv
* <em>hurre</em> orre
* <em>davek</em> storlom
* <em>gurtte</em> smålom
kan ha både med fågelförekomst och jakt att göra, medan
* <em>gássa</em> (fjäll)gås
pekar på jakt under våren eller den tid på hösten då gässen ruggar och är ett lätt byte. Ordet <em>gibme</em> fågelvin visar mot en plats där skogsfågeln spelar och lätt kunde skjutas. Mycket utbredd är förleden
* <em>Sádev</em>-, <em>Sádem</em>-, <em>Sádek</em>- eller
* <em>Sádi</em>-, <em>Sádis</em>-,
<P align="justify">som härrör från finska<em>sadin</em> fågelflake fågelfälla . Lånet pekar på att samerna mötte en ny metod i fångst av skogsfågel genom en finskbefolkning. Namnledens spridning ända ned till umesamiskan kan tydas så att termen kom in med en medeltida finsktalande befolkning som levde av fångst. </p>
<p align="justify">Även ortnamn med anknytning till mytologi och folklore förekommer. Förleden <em>Viddjá</em>- finns på fjäll i Torne och Lule lappmark, där man funnit offerplatser. Namnleden har kombinerats med en urnordisk form av ordet <em>vi</em> helig plats , offerplats , som även finns i sydliga ortnamn i Sverige. Eljest är samiskans <em>siejdde</em> sejte (sten eller träfigur som dyrkades) ett vanligt namnelement. Offerplatser är även kända på platser som innehåller <em>hállde</em> (nordsamiska <em>álde</em>-) och vid tjärnar eller sjöar med namnleden <em>sájvva</em>. Ordet <em>hállde</em> har översatts som offerplats eller skyddsande , rå . Det är ett gammalt lån från finskans <em>haltia</em> med den sistnämnda betydelsen. <em>Sájvva</em> är i Lule lappmark en helig sjö, och förekomsten av offerplatser är ofta bekräftad. I sydsamiskan har ordstammen <em>saajve</em> en klar anknytning till skyddsande med gammal mytologisk bakgrund. Nordsamiskan känner ordet <em>sáiva</em> i kombination med tjärn eller insjö, där fiskan ibland sägs försvinner på ett mystiskt sätt på grund av att sjön är dubbelbottnad . Allmänna är förleden <em>Basse</em>- helig (sydsamiska <em>bissie</em>-) och <em>ájles</em> ~ <em>ájlis</em> helig . Från förkristen tid är <em>Áhkká</em>(-) som ingår i det kvinnliga gudanamnet, t.ex. <em>Máttaráhkka</em>, <em>máttar</em>- stam- , ur- , som stod högst i rang. Nu betyder <em>áhkká</em> gumma , käring , hustru , i söder även farmor , mormor . En manlig parallell är <em>áddjá</em> gubbe , gammal man , farfar , morfar . Som mytologisk term hade ordet med åskan att göra. En synonym är <em>átjek</em> och <em>átjá</em> med spridning i de mellersta lappmarkerna. Det finns många namn med <em>noajdde</em> nåjd, dvs. den samiska shamanen liksom med <em>goabdes</em> spåtumma , nåjdens redskap som shaman. Ordets böjda form (gen.sg. <em>goabddá</em>-) finns i <em>Goabddális</em> Kåbdalis vid lanlandsvägen i södra Jokkmokk. Bland folktrons hjälpandar i Lule lappmark finner man <em>ganij</em> vittra (underjordisk människoliknande varelse) , som också är en frekvent namnelement. Ännu i sen tid har manberättat om <em>ganij</em>-folket, som har visat sig för samer. Ordet <em>ganij</em> är frekvent i Lule lappmark men saknas i norr och söder. <em>Ulda</em> och <em>[[Gufihtar (maahinen)|gufihtar]]</em> är de nordsamiska motsvarigheterna.</p>
<p align="justify">När samiska ortnamn brukas i dagligt tal böjer man dem i numerus och kasus som andra samiska substantiv. Namnen följer de böjningsmönster som finns för andra ord i språket. Frasen till Jokkmokk lyder på lulesamiska <em>Jåhkåmåhkkåj</em> (kasus illativ av grundformen <em>Jåhkåmåhkke</em>) och från Jokkmokk heter <em>Jåhkåmåhkes</em> (kasus elativ). Namnen på kartan står i nominativ, men genitivförekommer (se namnartikeln <em>Gábllá</em>). Då har ofta en efterled försvunnit ur namnet. Alla samiska substantiv är minst tvåstaviga. En enstavig samiskt namnled har därför förlorat en stavelse, vanligen den senare, och den ursprungliga ordstamman kan då vara svår att identifiera. Ibland har en sammandragning skett i övergången mellan förled och efterled. Den är vanlig före ordet -<em>jávrre</em> sjö och medför former som -<em>hávrre</em>, -<em>ávrre</em>, t.ex. sjöarna <em>Virihávrre</em> och <em>Ráddnávrre</em> (syftar även på byn Randijaur).</p> <BR><BR>Randijaur).</p> <BR><BR> +
|
