| TekstiTämä on erikoisominaisuus.
|
<p align="justify">De första enkla t … <p align="justify">De första enkla texterna på samiska trycktes i Sverige 1619. Under lång tid dominerades den samiska [[Literatur|litteraturen]] av kyrkliga böcker i översättning, men genom kyrkoherde Pehr Fjellström (1697-1764) i Lycksele kom även en ansats att beskriva språket systematiskt. Han publicerade 1738 <em>Grammatica Lapponica</em> och ordboken <em>Dictionarium Sueco-Lapponicum</em>. Som grund för skriftspråket hade man [[Umesamiska|umesamiskan]] i Ume lappmark. Behovet av en ortografi som kunde överbrygga samiskans stora dialektvariationer blev nu uppenbar. Resultaten från prästerskapets samtal om detta kan man se i böcker från 1700-talets mitt och framåt, främst Nya testamentet som publicerades 1755. Umesamiskans ordförråd och formskick framgår av ordboken Lexicon Lapponicum, utgiven 1780 av Erik Lindahl och Samuel Öhrling. I den har man även tagit med ord som tillhör samiskan i Pite- och Lule lappmark. Ordboken har översättning till svenska och latin och den är ännu en värdefull källa för kunskap om ordförrådet i de mellersta lappmarkerna i Sverige. Ett monumentalt arbete är den kompletta samiska bibeln tryckt 1811. Under den period som sedan följer tillkommer även originaltexter på samiska. En av författarna var prästen Lars Levi [[Læstadius L.L.|Læstadius]], uppvuxen i Arjeplog och senare verksam i Karesuando. Han brukade en betydligt nordligare samiska i sina texter. </p>
<p align="justify">Omkring sekelskifte uppstod en början till forskning om samiskan. Ungraren Ignác Halász gjorde uppteckningar på svenskt område, som publicerades med titeln Svéd-lapp njelv 1-7 (1885-1896) och den svenske språkmannen Karl Bernhard Wiklund (1868-1934) gav från 1894 undervisning i samiska i Uppsala. Det förde senare fram till en lärostol i ämnet vid Uppsala universitet. Från allra första början blev språk och kultur integrerade i Wiklunds forskning och han anlitades av myndigheterna under hela sin livstid som expert i samiska frågor. Med den docentur han erhöll för avhandlingen Entwurf einer urlappischen Lautlehre (1896) grundades i praktiken ämnet finsk-ugriska språk i Sverige. Professuren från 1909 hade preciseringen med särskild inriktning på lapska och finska . Wiklund hade främst studerat samiskan i Lule lappmark och det blev avgörande för skriftspråkets utveckling på svensk sida. Redan före disputationen hade han publicerat en ljud- och formlära och en kortfattad ordbok, Lule-lappisches Wörterbuch (1890). Wiklunds vetenskapliga produktion är rik och sträcker sig över frågor om ljudhistoria, stadieväxling, nordiska lånord till ortnamn. Verket Lapparna (1947) är ett försök att med språkmannens insikter fördjupa kunskapen om samernas historia. Han ivrade för en bredare färdighet att läsa och skriva samiska och inriktade sig på [[Lulesamiska|lulesamiskan]] i Lule lappmark. Hans Lärobok i lapska språket (1901, 1915) lästes långt fram i tiden av elever bl.a. i Jokkmokk. Arvet från denna period har senare tagits upp av samerna själva i Lule lappmark. </p>
<p align="justify">Wiklund hade flera elever, bl.a. Sigrid Drake, Nils Moosberg och Axel Calleberg, men hans efterföljare blev Björn Collinder (1894-1983). Collinder hade licentiatexamen (1920) i nordiska språk men inspirerades genom resor i lappmarkerna att byta akademisk bana. Uppteckningarna om dialekter, ortnamn och samisk kultur brukade han senare i sina vetenskapliga publikationer. Resorna till Gällivare gav material till Lautlehre des waldlappischen Dialektes von Gällivare (1938). Han disputerade 1929 över en avhandling om finsk-ugrisk stadieväxling. I meriteringen för professuren 1933 ingick även arbeten om germanska lånord i finskan (1932) och indo-uraliskt språkgods i de finsk-ugriska språken (1934). Ett standardverk inomfenno-ugristiken är A Handbook of the Uralic Languages (1955-1960). The Lappish Dialect of Jukkasjärvi (1949) är ett viktigt arbetet inom det samiska forskningsfältet. Boken Lapparna (1953) är en populärt hållen beskrivning av samiskt språk och samisk kultur. Ett standardverk om ortnamn är Collinders Ordbok till Sveriges lapska ortnamn (1964). Hans svenska översättning av den samiska [[Saami national song|nationalsången]] är ypperlig. Collinders efterträdare blev Bo Wickman (f. 1917), som blev ämnets professor 1962. Resor till Estland och Ungern hade givit honom inspirationen att välja finsk-ugriska språk som akademisk bana, trots att han tidigare studerat slaviska språk, turkiska och nordiska språk i Uppsala. Wickman disputerade över ämnet objektets kasus i uraliska språk (1955). Det var främst syntax, ljudskick, språksläktskap och etymologier i de finsk-ugriska språk som han ägnade sig åt. Exempel på uppsatser om samiskan finns i festskriften Valda skrifter (1997). Wickmans, Wiklunds och Collinders fältuppteckningar av dialekter och ortnamn, som nu förvaras i traditionsarkiven ([[Arkiv|arkiv]]), är en viktig källa för dagens samiska forskning. Bo Wickman efterträddes av Lars-Gunnar Larsson som professor i ämnet finsk-ugrisk språk i Uppsala. </p>
<p align="justify">Med Israel [[Israel Ruong (svenska ver.)|Ruong]] (1903-86), som hade sin bakgrund i samebefolkningen i [[Arjeplog|Arjeplog]], kom en ny period av samisk forskning. Ruongs insatser är av två slag. Den gäller dels forskningen om språk och kultur, dels strävandet att inspirera unga samer att välja forskarbanan. Han var dessutom samepolitiskt aktiv, vilket tog mycket av hans tid i anspråk. Han var chef för sameskolorna i Sverige 1947-67, redaktör för tidningen Samefolket och ordförande i Svenska samernas riksförbund 1959-67. Ruongs väg till universitetet var lång och mödosam. Han växte upp i Harrok i Arjeplogsfjällvärld, sex mil från centralorten. När Ruong var 17 år gammal dog både hans far och mor och två syskon i spanska sjukan. Efter folkskollärarexamen 1927 och några års lärartjänst kom han till Uppsala, där han studera kulturgeografi och finsk-ugriska språk. Han disputerade 1943 på avhandlingen Lappische Verbalableitung dargestellt auf Grundlage des Pitelappischen . Ruong var docent i lapska språket och lapsk etnologi 1949-69 och fick 1969 professors namn. Han gjorde fältuppteckningar om traditionella samiska näringar som bl.a. ingår i arbetena Fjällapparna i Jukkasjärvi socken (1937), Studier i lapsk kultur i Pite lappmark (1944) och Om renmjölkningen på sydlapskt område (1954). Boken Samerna i historien och nutiden (1969) riktar sig till en svensk läsekrets i frågor om samiska förhållanden. Från mitten av 1900-talet tog Ruong initiativ till läromedel för undervisningen i samiska i den sk. [[Saami school|Sameskolan]]. Israel Ruong och Knut Bergsland, professor i Oslo, utarbetade en ny samisk ortografi, som blev gemensam för Norge och Sverige. Det motiverade skolmyndigheterna att från omkring 1950 ge ett extra stöd till utgivning av skollitteratur. Bland böcker som då utkom kan nämnas Niilas ja su sii'da (1965), Dovdagat ja bargot (1967) och Min sámegiella (1970), som var en grammatik med övningsstycken. Även Johan [[Turi, Johan (svensk ver.)|Turis]] bok Muitalus sámiid birra publicerades i ny ortografi (1965). Israel Ruong var en av initiativtagarna till Nordiskt samiskt institut och arbetade aktivt för tillkomsten av en samisk institutionen i Umeå. Den grundades 1975. </p>
<p align="justify">Nils Erik Hansegård (1918-2002) blev den förste professor i ämnet samiska i Umeå. Han hade som lärare i Kiruna åren 1953-67 ägnat sig åt de två- och flerspråkiga elevernas språkfärdigheter inom gymnasiet. Med skriften Tvåspråkighet eller halvspråkighet (1968) gavhan uppmärksamhet åt fördelar och svårigheter med flerspråkigheten. Hans arbete bidrog bl.a. till att man skapade hemspråksundervisning för flerspråkiga elever i Sverige. År 1967 disputerade han över ämnet Recent Finnish Loanwords in Jukkasjärvi Lappish . Avhandlingen behandlar finskans påverkan på tornesamiskans ordförråd. Avhandlingen och senare verk som Språken i det norrbottensfinska området (1988) och Den norrbottensfinska språkfrågan (1990) visar den komplicerade språksituationen i norra Sverige. Äldre samiskt liv och samiska näringar behandlar han i The Transition of the Jukkasjärvi Lapps from Nomadism to Settled Life and Farming (1978). Så sent som år 2000 beskriver Hansegård samiskans utveckling under 1900-talet i boken Dialekt eller språk? . Nils Erik Hansegård var professor i samiska 1975-79 och efterträddes 1983 av Olavi Korhonen. De samer som efter Israel Ruong har disputerat inom ämnet samiska i Sverige är Elina Helander, Mikael Svonni och Susanna Angéus Kuoljok (i Uppsala). Deras avhandlingsämnen, (Helanders Om trespråkighet. En undersökning av språkvalet hos samerna i Övre Soppero (1988), Svonnis Samiska skolbarns samiska. En undersökning av minoritetsspråksbehärskning i en språkbyteskontext (1993), Kuoljoks Nominalavledningar på <em>ahka</em> i lulesamiskan (1997) behandlade tvåspråkighet i en samebygd och hos samiska skolbarn samt berörde samisk nominalavledning. Kulturella och samhällsinriktade avhandlingsämnen har däremot vid institutionen i Umeå behandlats av Åsa Nordin och Andrea Amft (med tysk bakgund). I Umeå är från 2003 Mikael Svonni professor.</p>
<p align="justify">Bland språkforskare utanför universitetens institutioner kan man bl.a. nämna Eliel Lagercrantz . Hans uppteckningar från 1900-talets förra hälft omfattar alla västliga lappmarker. De är publicerade i ordboken Lappischer Wortschatz (1939) och textsamlingen Lappische Volksdichtung (1957-1966). Han behandlar språkstrukturen i de mellersta lappmarkerna i Sverige i verket Sprachlehre des Westlappischen nach der Mundart von Arjeplog (1926). Samiskan i detta område är även ämnet i Juhani Lehtirantas avhandling Arjeploginsaamen äänne- ja taivutusopin pääpiirteet (1992). Den främste kännaren av sydsamiskan var professor Knut Bergsland, Oslo (1914-1998). I en rad arbeten om språk, kultur och ortnamn behandlar han även sådant som berör svensk område. Exempel på sådana artiklar är The Lapp Dialects South of Lappland (1961), Some well-known Moutain Names and Border Questions in Southern Lappland (1964), Lapp Dialectal Groups and Problems of History (1967) och The Grouping of the Lapp Dialects as a Problem of Historical Linguistics (1968). Till detta kommer artiklar om de äldsta samiska skriftspråksformerna (brukade på svensk sida), ortnamnsartiklar och historiska framställningar. Arbeten för språkinlärning är boken Sámien lukkame-gärjá (1957, i samarbete med Gustav Hasselbrink)) och Lohkede saemien (1968, 1974, i samarbete med Ella Holm Bull) och Sydsamisk grammatikk (1982). Av stor betydelse är Knut Bergslands och Lajla Mattsson Maggas Åarjelsaemien-daaroen baakoegärja - Sydsamisk-norsk ordbok (1993). Här bör också nämnas den tyske språkforskaren Wolfgang Schlachters arbete med umesamiskan på 1940-talet i Malå. Uppteckningar med samen Sjul Larsson resulterade i arbetet Wörterbuch des Waldlappendialekts von Malå und Texte zur Ethnographie (1958). En fortsatt analys av materialet ingår i Stufenwechselstörungen im Malålappischen (1991). Lulesamiskan sträcker sig över gränsen mellan Sverige och Norge men har inte som sydsamiskan utforskats över nationsgränsen. Ett undantag från detta förhållande är visst ordmaterial från Tysfjord i Norge i Lagercrantz ordbok och syntaktiska exempel från samma område i Inarinlapin, merilapin ja luulajanlapin kaasussyntaksi (1972) av Raija Bartens. I den lulesamiska ordboken av Harald Grundström (se nedan) behandlas däremot bara språket på svensk sida. Tornesamiskan i norra Sverige har inte heller från norskt eller finskt håll utforskats av språkmän från grannländerna.</p>
<p align="justify">Lappmarkspräster har utvecklats till kännare av samiskan. En av dem var komministern Harald Grundström (1885-1960), som från 1915 var verksam i Jokkmokk. I över 30 år hade han möjlighet att lära känna kultur och språk i Lule lappmark. Han sammanställde lulesamiska texter med ordlista (Pirak, Anta) och samlade sina egna, K.B. Wiklunds och Björn Collinders uppteckningar till ett omfattande lexikon, Lulelapsk ordbok (1946-1952). Boken redovisar ordförrådet i sex olika underdialekter. De samiska orden har svensk och tysk översättning. Ordboken är nu under beredning för digital publicering. Grundström upptecknade även en stor mängd samiska [[Samiska ortnamn, Sverige|ortnamn]] och folktraditioner: Några är publicerade i årsskriften Norrbotten 1923-1933 . Den tydliga inriktningen på lulesamiskan från K.B. Wiklunds dagar fick således en fortsättning genom Grundström och den har haft en avgörande betydelse för utvecklandet av det lulesamiska skriftspråket idag. Grundström blev filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet 1944. En annan präst var Gustav Hasselbrink (1900-1982), som i sin tjänst inom Vilhelmina på 1940-talet studera sydsamiskan och 1944 disputerade över ämnet Vilhelminalapskans ljudlära med särskild hänsyn till första stavelsens vokaler . Ett annat arbete av honom är Alternative Analyses of the Phonemic System in Central South-Lappish (1965). Tillsammans med Knut Bergsland utgav han en sydsamisk läsebok med grammatik (1957). Hasselbrinks huvudverk är det omfattande lexikonet Südlappisches Wörterbuch / Oårjelsaamien baaguogärjaa (1981-1985). I likhet med Björn Collinder började Tryggve Sköld (f. 1922) som nordist. Genom sina studier av samiskans nordiska lånord fördes han in på fenno-ugristiken. I avhandling Die Kriterien der urnordischen Lehnwörter im Lappischen (1961) behandlar Sköld kritiskt tidigare analyser av de äldsta lånen och stannar för att samiskan tagit in högst 200 urnordiska lånord. Samma ämnesområde berörs i arbetet Einige germanische Lehnwörter in Lappischen und Finnischen (Uppsala 1960). Här kan även nämnas den produktive svenske religionshistorikern Håkan Rydving, Bergen, (f. 1953) som återkommer till skilda samiska ämnen och därvid brukar den information som samiska termer kan ge. Han disputerade över ämnet The End of Drum-Time (1995), som behandlar lulesamernas kristnande. </p> <p>
* [[Samisk forskning: Finland|Samisk forskning: Finland]],
* [[Samisk forskning: Norge|Samisk forskning: Norge]],
* [[Samisk forskning: Ryssland/Sovjetunionen|Samisk forskning: Ryssland/Sovjetunionen]] </p><BR>sland/Sovjetunionen]] </p><BR> +
|
