Meavrresgárri, the shaman drum
Rumpu
Sisällysluettelo: Muinaisusko, mytologia ja folklore
Meavrresgárri, the shaman drum
The Saami shaman drum is handicraft that has been made both as decoration and for usage. The making of a meavrresgárri is a process, which has a strong spiritual meaning for the Saami people of today and yesterday. The drum formed a link to the old animalistic religion that the Saami practised before they were Christianized. The life of the people and their world-view are depicted on the magic drum. A drum can be made out of a birch burl, pine burl or by bending layers of birch. These so-called frame-drums are bigger than the bowl-drums made from burls. The sound of a drum made of a pine burl is more impressive.
Veažir / the hammer and árpa / the pointer belong to the drum. The root of the antler forms the raw material for the veažir and also shapes it. The drum is beaten with the veažir and the árpa shows the way. The pictures that are carved on the bottom of the drum are decorative and at the same time hold symbolic meaning. Wet tanned reindeer hide is laid over the frame/bowl and fastened to it. This improves the sound of the drum. The pictures were drawn differently, depending on which area the drum maker came from.
A shaman drum, made by Per Isak Juuso, Nearva (Närvä), Gárasavvon district. The hammer, veahžir ~ veažir, and the pointer, vuorbi, is also in the photo.
Table of contents: Saami Pre-Christian world view, mythology and folklore
Trumman
Trumman var det viktigaste rituella musikinstrumentet så länge den inhemska religionen var levande. Det dova trumljudet användes för att ackompanjera vissa av nåjdens (noaidi) rituella handlingar och de figurer som med röd albarksfärg målats på trumskinnet brukades för divination (Figurer på trummembran). De kristna missionärerna fördömde användningen av trummor och under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet tvingades samer därför att lämna ifrån sig sina trummor och hundratals brändes upp (missionshistoria) Andra hamnade i de kuriosakabinett som var föregångare till dagens museer (lappologia). Det är där vi idag finner de flesta av de drygt 70 trummor som är bevarade. Den största samlingen, 35 trummor, finns vid Nordiska museet i Stockholm. För många samer är det angeläget att trummorna, som andra samiska kulturföremål, återförs till Sápmi och samiska museer.
Hammer and pointer. Man slog på trumman med en Y-formad hammare av renhorn. När man skulle spå med hjälp av figurerna lade man en benbit eller metallring (den s.k. visaren) på skinnet och tolkade dess rörelser över figurerna som svar på sina frågor. Prov med trummodeller har visat att visaren hoppar med kortare och längre skutt på skinnet. Det kan förklara varför den i de skriftliga källorna ibland kallas för groda .
Use and functions. Det fanns noggranna regler för hur trumman skulle handhas. I det sydsamiskaområdet hade varje familj en trumma som husfadern använde, medan det längre norrut endast var nåjden som brukade trumman. Eftersom det ansågs att trumman kunde skada kvinnor fick de ej komma i närheten av den. Med hjälp av trumman menade man sig kunna få information om hur det stod till på andra platser, om lycka och olycka, om hur sjukdomar skulle botas eller om till vilket andeväsen man skulle offra. De samer som under slutet av 1600-talet (utan att vinna gehör hos myndigheterna) argumenterade för en legalisering av trummorna hävdade bl.a. att den var en samisk motsvarighet till kompassen och att den var nödvändig för att man skulle kunna orientera sig.
Innan man skulle trumma spände man skinnet genom att värma det vid en eld. Därefter ställde trumslagaren sig på knä eller satt med korslagda ben, höll trumman med vänster hand och trumhammaren med den högra. Av nötningsmärken på de bevarade trummorna vet vi att man ibland slog med någon av trumhammarens ändar, ibland med flatsidan, och att det fr.a. var på den nedre högra delen av skinnet som man trummade.
Drum figures. Trumfigurena är ytterst svårtolkade källor till kunskap om ägarnas idévärldar. Figurerna har bl.a. tolkats som efterbildningar av skandinaviska bronsålderristningar eller runalfabetet, som en stjärnkarta, och som individuella sammanfattningar (kompendier) av den inhemska religionen. Eftersom det endast är till ett par av trummorna som ägarnas förklaringar har bevarats är de flesta av de tolkningar som föreslagits mycket osäkra. Se på specialartikeln (Figurer på trummembran)
Drum types. Trummorna konstruerades och bemålades på olika sätt i olika områden. De sydsamiska trummorna (sydsam. sg. gievrie) är s.k. ramtrummor. På dem är skinnet spänt över en oval träram som stabiliserats med ett längsgående handtag och figurerna på skinnethar ordnats längs kanten och runtdet centrala rutkors som tolkas som en solsymbol. På trummornas insida hänger bl.a. spiraler, ringar och små bleck av metall, olikfärgade ulltrådar och penisben av björn. Flera av de sydsamiska trummorna har ett antal tennstift inslagna i ramen; ett stift ska ha slagits in för varje björn trumman hjälpt till att fånga. På centralsamiska (umesamiska, arjeplogsamiska och lulesamiska) trummor (lulesam. sg. goabdes) är skinnetspänt över en skål i vilken ett antal hål tagits ut. Listan mellan två parallella avlånga hål i botten fungerade som handtag. Skinnet är indelat i två fält medhjälp av en vågrätlinje på den övre delen av trumman. På den har några figurer som troligen representerade gudaväsen placerats. Det nedre fältet är olika utformat i olika områden. På umesamiska trummor domineras den av ett rutkors, på arjeplogsamiska finns en lodrät linje som delar det nedre fältet i två delar, och lulesamiska karakteriseras av en ring som tolkas som solen. Även de (nordsamiska) trummorna (nordsam. sg. goavddis) är skåltrummor, men trumskinnen har indelats i tre fält (i ett fall fem fält) och figurerna placerats i relation till de två (eller fyra) heldragna linjer som delar in bildytan. De kemisamiska trummorna är ramtrummor liksom de sydsamiska, men ramen har en annorlunda konstruktion. Skinnenär liksom på denordsamiska trummorna indelade i tre fält, men de två linjer som avgränsar fälten är inte heldragna utan lämnar en öppning i mitten. Inga kolasamiska trummor är bevarade, men av det skriftliga källmaterialet vet vi att man också bland samerna på Kolahalvön hade trummor.
Renaissance. Under de senaste åren har trummorna upplevt en renässans som samiska kulturella symboler och kyrkans negativa inställning har (särskilt i det sydsamiska området) ändrats så att kopior av gamla trummor t.o.m. använts i gudstjänster. Som genuina uttryck för en samisk estetisk tradition fungerar trummorna idag också som en viktig inspirationskälla för nutida samisk bildkonst. Många konstnärer gör kopior av gamla trummor eller skapar konstföremål och installationer där det ingår formelement från trummor. Trumfigurer kopieras flitigt även i icke-samiska sammanhang och används både somillustrationer och som logotyper för bl.a. företag och kommuner, något som aktualiserat frågan om möjligheten att hävda en samisk copyright till figurerna.
