Saami ethnobotanic
Saamelainen etnokasvitiede
Saami ethnobotanic
Samisk etnobotanik
Vilda växter har alltid tjänat som råvara till slöjd och redskap, som livsmedel och medicin, samt som bränsle och medel för att hålla ohyra och mygg borta. Redan Tacitus skildrar att, vad som förmodats vara samernas förfäder, samlade ett gräs som användes till föda. Det har tolkats som ängssyra (Rumex acetosa), som fram till våra dagar spelat en viktig roll i den samiska hushållningen. Mer säkra uppgifter om samiskt växtanvändande återfinns i Johannes Schefferus Lapponia (1671) samt i de källskrifter som legat till grund för denna. Här berättas exempelvis om en brännkur med fnösketicka (Fomes fomentarius) samt om kärrsilja (Peucedanum palustre) och kvanne (Archangelica angelica) som medicinalväxter. Även det gamla bruket av varglav (Letharia vulpina) som giftväxt finns omnämnt. Senare kom Carl Linnaeus att göra en mycket heltäckande dokumentation av samernas gagnväxter.
Samerna har i stort sett utnyttjat samma växter som allmogen i norr begagnat sig av. Som specifikt samisk framstår traditionen med innerbark som livsmedel, en sedvänja som levt kvar bland de östliga samerna till 1900-talet. I likhet med andra cirkumpolära folk har samerna insamlat kråkbär (Empetrum hermaphroditum) som föda. Även bark av gråal (Alnus incana) och rhizomer från blodrot (Potentilla erecta) som färgämnen är samiska traditioner. Nybyggarna i lappmarkerna har lärt av samerna att använda torta (Lactuca alpina) som föda, vilket framgår av att det samiska namnet använts i svenska och norsk dialekter. Den nordliga seden att bruka vitmossa (Sphagnum) som menstruationsskydd och som blöjor till småbarn, är likaså en samisk sedvänja. Användandet av tallens hårda tjurved, som också nyttjades till skidor och ackjor, anses vara hemligheten bakom den samiska pilbågens förträffliga prestanda.
Samiska växtnamn återfinns, om vi bortser från terrängnamn, redan hos Schefferus. Ytterligare namn ges i Linnés uppteckningar från 1732. En sammanställning av samiska växtnamn från hela Sápmi gjordes av J. Qvigstad 1904. Trots att blommande växter i högsta grad är synliga i det samiska landskapet har samerna mest namngett växter som har nyttjats som livsmedel, slöjdråvara och medicin, eller som har varit av betydelse som foderväxter för renar och getter. Däremot har samerna haft en mycket utvecklad taxonomi vad beträffar lavarna, som ju spelat stor roll som föda åt renarna. Man har gjort åtskillnad inte bara på arter utan också haft ett eget klassifikationssystem som varit betydligt mer sofistikerat än vad som varit känt hos andra folk i Europa, bland vilka man vanligen inte gjort någon åtskillnad mellan lavar och mossar.
Under senare år har Tromsø museum inventerat etnobotaniska kunskaper bland samerna.
