Sydda båter
Ommellut veneet
Sydda båter
I stor utsträckning omvittnas i relativt sena samtida källor, att de båtar samerna använder sig av är sydda. Redan under 1100-talet bygger man stora båtar åt en norsk kung på detta sätt. Sättet förefaller redan de isländska historieskrivarna redan så märkligt, liksom båtarnas goda egenskaper, att skaldeverser diktas till båtarnas ära (Snorri Sturlason). Från och med 1500-talet förefaller det faktum att samerna tillämpar syteknik som något oerhört märkligt i ett nordiskt sammanhang (Olaus Magnus 1555 mm). Men samer är inte ensamma om att använda denna fastsättningsteknik. Också vad vi skulle beteckna som etniska finnar, kareler, ryssar och ester tycks göra det långt fram i tiden. Emellertid förefaller det, som om i varje fall i Finland tre olika sytekniker eventuellt kan knytas till några av dessa etniska grupper. Den samiska förefaller vara den med löpande söm. Det är docktroligt, att vissa samiska grupper kan ha använt båtar byggda i andra tekniker. Man kan därför inte vara säker på, att sydda båtar är ett etniskt drag som förenat alla samer. Där samer byggt båtar åt andra grupper kan de dessutom ha följt beställarens önskemål, vilka inte nödvändigtvis innefattade syteknik mellan borden. I Nordnorge omtalas de dock ända fram till omkring 1700 ha sytt båtar åt sina grannar. Den holländske forskaren Prins har även påpekat att den subarktiska sytekniken i trä ingalunda är stillastående, utan hela tiden förändras och utvecklas.
De sydda båtarna av samisk typ förekommer inte av fynden att döma söder om Ångermanland i Sverige. De torde därför utgöra ett av flera kulturelement som inte överskrider en kulturgränszon i norra Ångermanland. Man kan sålunda med stor sannolikhet antaga, att de fynd av sydda båtar, som gjorts inom det kända samiska utbredningsområdet också är av samiskt ursprung eller att båtarna här en gång användes av samer. Det förefaller docktydligt, att syteknik i träbåtar åtminstone före järnålderns mitt användes av samtliga nordbor. Tekniken kan rentav uppfattas som ett genetiskt tidigt drag i träbåtbyggnad över hela klotet. Därför är det vida mer osäkert, att tillämpa det geografiska kriteriet på äldre tid än 1500-tal på sydligare delar av Norden, även om en distinkt möjlighet finns att tidiga kustsamer även kan ha lämnat båtar efter sig här, inte minst längs den norska kusten.
På andra håll och i andra tider där syning av träbåtar förefaller ursprunglig som under bronsålder och järnålder iVästeuropa, leddes dock tråden bara genom en planka i taget, därefter över en rundad kant och så genom den andra. I lappmarken förefaller samtliga sömmar samtidigt gjorda genom båda plankorna. Detta skulle kunna vara en imitation av nitning, med trä eller järn.
Med syning eller sömnad avses i detta sammanhang båtbord fästa till varandra med rottågor, mest av gran eller furu, ibland av tvinnade rensenor (enligt Högström försvunnen c. 1750, om inte tidigare), och i sista stadiet hampsnören (becktråd).
Man har ofta tänkt, att syning i träbåtar helt självklart har sitt ursprung i sammanfogning av läder, vilket är högst tvivelaktigt. Dels finns en ursprunglig syteknik i trä, som kan studeras än idag i svepkärl och svepaska. De sydda skinnbåtarna bygger dessutom på en helt annan byggteknik än träbåtarna. Skinnbåtar byggs med ett träskelett först och därtill med stommen lagd upp och ned. Träbåtarna byggs rättvända från kölen upp med ett bordskal och först därefter sätts skelettet, spant och intimmer, in i detta skal.
Man kan diskutera huruvida tränaglar är en utveckling av sytekniken, som så småningom kommit att ersätta den. Tränaglar används i flera träbåtar för att låsa och täta sömmen, särskilt i olika former av löpande söm. Det finns dock vissa tecken som tyder på att tränagling av båtar lokalt kan ha fungerat i närheten av samiska bosättningsområden. Men dessa båtarförefaller mera naturliga att se som utsprungna ur en agrar nordisk kultur. Uppgifterna i samiska legender om skinnbåtar är däremot helt säkert att betrakta som fantasier.
De faktiska fynden av sydda båtar är såväl inom som utanför området tämligen många, men mycket fragmentariska. Därmed menas att de muntliga och nedtecknade uppgifterna om sådana fynd är många, men att dessutom mycket få, om ens någon, har blivit sakkunnigt undersökta. Det är inte nog med att båtarna är fragmentariska, eller bara består av enstaka delar. Inte ens de någotsånär fullständigt bevarade båtarna förekommer i sammanhängande delar. De bäst bevarade är funna vid Storholmen vid Skellefteälven och Valkijärvi i Vittangi i Norrbotten, båda i Sverige. Ingen av dem är daterad. Överhuvudtaget är det funnet minst ett 60-tal sydda båtar, i fyra fall bevarade och/eller någorlunda dokumenterade, i Sverige, kanske ett 10-tal i Finland, med flera nya, och minst 6 bevarade eller dokumenterade, och minst 11 i Norge, varav7-8 bevarade och/ eller dokumenterade, med åtminstone en intakt liten båt från Pasvik i Kirkenes. Ett drygt dussin av dessa är daterade. De daterade båtfynden belägger samisk båtkultur från 600-700-talet e.Kr. fram till 1800-talet, medan de övriga uppgifterna täcker perioden från 1130-talets slut till början av 1900-talet.
Orsakerna till kvarlevandet av sytekniken på samiskt område kan vara flera. Dels kan man förutsätta en etnisk signal, en form av "naboopposition" som emellertid näppeligen kan ses isolerad från båtarnas funktion i det specifikt samiska näringsfånget. Man har behövt lätta båtar som dessutom lätt har kunnat repareras med material som finns att tillgå överallt i naturen. Det skall dock även sägas, att för tillverkning av snodda rotrep av hög kvalitet krävs förberedelser. Bristen på järn i lappmarken är vidare uppenbar. Vi vet att nordborna på Grönland genom järnbristen där ibland tvingades sy och surra sina båtar.
Båten har som symbol lämnat spår i samisk föreställningsvärld. Den sakrala laddning som finns mellan båtar, schamaners (noaidi) verksamhet, offer och gravar måste här lämnas obehandlad. Ett påfallande tecken är de båtfigurer som finns på spåtrummor (trumman).
